Cecilia

Det här hade jag på mig en kväll för länge sen. Det var på den barnlösa tiden och den gravidetslösa tiden. Då man var ute och härjade då och då.

Just denna dagen regnade det, på snön, vilket gjorde att det blev en isgata. Jag bestämde mig ändå för att cykla hem(!) och olyckan var ett faktum! VEM klarar av att svänga med en cykel i en hockeyrink utan att cykla vält (som de söta skåningarna säger)?  På gott och ont hade jag en hel del vin i kroppen:

Gott: Fallet blev inte så farligt. Att vara lite vinslirig (höhö) gör ju att reaktionsförmågan faller lite i glömska och man glömer/hinner inte ta emot sig. Alltså inga brutna handleder eller andra brutna ben.

Ont: Jag hade ALDRIG satt mig på en cykel i nyktert tillstånd under de vägförhållandena! Och även fast jag inte bröt något så gjorde det just ont!

Till råga på allt så låg det ju ett par centimeter isande kallt vatten över isen, därför hänger kläderna på tork. Och ännu mer till råga på allt så vet jag att det var ett antalet personer som såg sliret.

Jag har funderat ett bra tag på hur det såg ut när jag skulle UPP från denna isgata, med cykel och en kappa som det DRÖP vatten om. Men upp tog jag mig, inte bara från marken utan även upp på cykeln för att fortsätta färden hemåt!

PS. Kommer nog inte hinna blogga imorgon då vi ska till Sveriges metropol Älmhult. Därav två bilder idag!